Kriegskinder—krigens barn.

EXPERIMENTELL ESSÄ. ”En dag är jag vid Wilhelmsaue, en liten damm i Berlin,” minns Brigitte, som föddes i Dortmund 1937. ”En död kvinna flyter på vattnet med ansiktet nedåt. Hennes kjol fylls med luft likt en ballong, vinden blåser i den och hon seglar längs dammen.”

Liknande berättelser som detta porträtteras i Frederike Helwigs porträttsamling “Kriegskinder”, engelsk titel: The Children of the War. Det vardagligt chockerande ur filtret på ett barns ögon. Splittrade men kristallklara minnesfragment även om de härstammar från en förgången tid. Små detaljer som ofta ett barn kan se och erbjuder ett annat sätt att komma nära ett ämne som mest brukar berättas av historiker. 

”Det hänger en död man framför vårt hus i Berlin. En tysk. Han hade försökt att gömma sig från kriget i en förstörd byggnad men de hängde honom från lampstolens tvärstång”, säger Werner. ”När han var död slog de honom loss. Han ligger där i flera dagar med munnen öppen och vi barn kastar småsten i hans mun. /…/ Vi tittar på när detta sker, sen måste vi gå och äta majsgröt till lunch.” 

“Fragmentariskt, vitalt och utan upplösning.” Så skriver en journalist att minnena brukar beskrivas av den generation som växte upp under och i ruinerna från andra världskrigets Europa. Det är kanske, tänker jag, ingen slump att regissören Werner Herzog penetrerar sina filmidéer, vilka det än är, de konstnärliga val han tar och tagit i nu över 60 år. Är han galen? Eller är han så sund en människa mitt i Europa utifrån omständigheter kan bli? Den excentriske skådespelaren Klaus Kinski, som under lång tid hade Herzog som yrkesmässig hovleverantör, dör i en hjärtattack 1991. Det är kanske inte heller utifrån omständigheter någon slump att Klaus dotter Pola Kinski ger ut en biografi 22 år senare beskrivande en manipulerande och personlighetsstörd far som systematiskt utsatt henne för våld och sexuella övergrepp. 

Hur förvaltar vi våra erfarenheter? Hur påverkas vi av våld, skräck och död? 

Eller, med blick mot en horisont: Hur påverkas ett barn av våld, skräck och död?

Jag tänker att människan har utvecklat en psykisk förmåga att undvika smärtsamma erfarenheter, för att det vänder oss bort från livet—gör ont och skadar oss. Vi undviker en het eld för att den en gång, kanske som barn, bränt vår hud. Men lika starkt—om inte starkare—verkar vi utvecklat en förmåga/strävan att inte glömma bort våra smärtsamma erfarenheter. Vi tycks—medvetet eller omedvetet—söka upp vissa tidigare erfarenheter igen, vilja förstå och bearbeta. Två psykiskt motsatta drivkrafter. En inre konflikt. Klyvning. 

En kontroversiell figur som ägnade sitt yrkesliv åt att undersöka just detta fenomen, var den vid sin tid världskände författaren och psykoanalytikern Alice Miller. Eller Alicija Englard som hennes ursprungliga namn egentligen var. Ett så kallat falskt själv—som barnet enligt Alice på ett omedvetet plan utvecklar för att överleva erfarenheter som agande, försummelse eller behov som inte tillgodosetts. Ofta använde hon exempel från kända figurer, som i boken “I begynnelsen var uppfostran”, där en essä lägger upp en tes om underliggande motiv till Adolf Hitlers förakt och massmord av judar under andra världskriget. Ämnet låg henne nära eftersom hon själv som tonåring tvingades fly efter att familjens hemby invaderades av Hitlers trupper år 1939. Alice pratade sällan öppet om sitt privatliv eller sin uppväxt i konkreta exempel, och omvärlden har egentligen inte vetat särskilt mycket än det lilla hon berättat i enskilda intervjuer. Det paradoxala mänskliga fenomenet koncentreras när jag läser Martin Millers (Alice son) biografi om sin mor. Likt Pola lyckades Martin först starta projektet lång tid efter att sin världskände förälder gått bort. Här visar sig Alice litterära livsverk, hur mycket hennes böcker än upplyst och påverkat en samtid, vara en livslång projicering av egna inre konflikter, ett verktyg att hålla skam och känslomässiga sår på avstånd. Det självutplånade barnets sanna tragedi. Ur fragmenten binds ett narrativ och långsamt börjar en suddig bild att klarna. Generationen nedåt gräver upp en tragedi som länge hållits på avstånd. 

Efter andra världskriget låg världen i spillror, chockad och uppriven av ett fasansfullt krig. Kan jag—född i Uppsala 1984—idag 35 år, någonsin förstå hur det är för en människa att växa upp i efterklang av död och kaos i en sådan omfattning? Där, och då: Talar vi om det? Hur talar vi om det? Eller, med blick mot en horisont: Hur talar vi om det, med vårt barn?

1985 är jag ett år gammal och har nyligen lärt mig ta mina första fotsteg i en hall innanför ett radhus i Gårdsten. Den judiske fransmannen Claude Lanzmann lanserar “Shoah”, en nio timmar lång dokumentärserie. Arbetet har pågått i 11 års tid. Han har besökt tyska förintelseplatser över hela Polen. Intervjuat överlevande, vittnen och förövare. Inte ett enda lik skildras. Inga tv-klipp, tidningsartiklar eller annat dokumentärt material. Lanzmann har besökt platsen där det hänt, och pratat med människor som var där när det hände. Han tar för sig likt en envis socialantropologisk blodigel, intresserad av två ting: Vad som hänt, och hur det som hände påverkat dem som var där. 

Bland de judar som arbetade med att bränna lik var Simon Srebnik, som Lanzmann lockade från sitt hem till Chelmno, det första lägret där judar gasades. I en öppningssekvens ser vi när Srebnik ror sjungandes längs floden Narew. Båten glider lättsamt genom det lugna vattnet, och han sjunger. Hans vackra röst blandas med vindens lövsus från sommarträden. “Den scenen är inte vacker.” ryter Lanzmann ifrån i en intervju. “Han sjunger på en nazistisk marschsång som han under fångenskap blev tvingad att sjunga som underhållning för sina förbrytare. Bara i filmens senare del får vi veta att Srebnik var en av de judar som dagligen tvingades dumpa säckar fyllda med offrens nermalda skelett i den allt för stilla floden.”

I en annan scen intervjuar han Abraham Bomba, en frisör som blev tvungen att klippa människors hår i Treblinka strax innan de kläddes av för att forceras in i gasduscharna. I filmsekvensen står Abraham i realtid och klipper en kund samtidigt som Lanzmann ställer korta, enkla frågor. Plötsligt snubblar han över ett minne om när en frisörkollegas fru och hennes syster leds in för att få sitt hår klippt. Orden stannar upp. Efter en stund bryter han ihop och ber Lanzmann att få slippa berätta klart. “Du måste göra det, Abraham. Jag vet att det är svårt, men du måste göra det.“, får han till svar. Detta var den principiella inställningen Lanzmann hade till sitt verk. Att förkroppsliga sanningen av vad som hände genom överlevares vittnesmål. Även om priset innebar att riva upp andra människors emotionella sår. 

Krigstrauman verkar ofta leva i tystnad, eller via omvägar. Europa efter andra världskriget kämpar i två motsatta riktningar parallellt. Vi vill till varje pris glömma. Till varje pris nå upplösning. Vissa individer arbetar envist för att penetrera platsen och det autentiska minnet av det som hänt. Lanzmann var en av dessa. 

Kan det vara så att Alice, Klaus och Abrahams vinst av att undanhålla sina tidigare erfarenheter var att slippa smärta och lidelse? En enkel syntes, med en samtidigt så komplex emergens. Det som undanhölls var än mer smärtsamt, gjorde än mer ont. Människans förmåga att dissociera blir ett hjälpande verktyg att hålla undan smärtsamma erfarenheter, till priset av en splittrad manifestation av omvärlden och sig själv. Det motsägelsefulla i denna psykologiska manifestation blir då logiska i människors starka försvar och kaotiskt splittrade beteende. 

Hur kommer behovet av inre läkning av känslomässiga sår att se ut, utifrån de utmaningar vi har framför oss med nya krig och klimatkatastrofer? Den magnitud förflyttning av människor som idag blivit en realitet, talar för att detta behov kommer att öka även för generationen nedåt—barnen.

Experimentell essä av Gustaf Lundh.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *